skrik skrik
Det är skrämmande hur det påverkar mig, hur det hugger sig in i mig och gräver ner sig som en klump i magen. Jag kan inte låta bli att tänka: Varför händer det här mig? Varför? För det är precis jävla samma sak med allt. Och jag hatar det! Det är svårt att beskriva något sånt här, något som bara jag förstår och känner. Som gång på gång lurar sig på en och hugger en i tusen bitar när man minst anar det. Jag kan se hur det förstör liv.. Hur det förstör mig. Det är skrämmande att det har kommit till att bli exakt samma sak med nu!
jag lovade mig själv att låta det vara. att inte tänka på det, vrida och vända på allting. jag lovade mig själv att hålla fingrarna borta från tangentbordet och inte skriva det. jag lovade mig själv att inte falla , att bara vara, inte ta så hårt på saker och ting. det var för 2 minuter och nu måste jag bryta mina löften innan jag går i tusen bitar.
ni vet, när man känner att man bara måste, måste få ut något. då ingenting i hela vida världen kan stoppa en från att säga eller göra saker som man kanske inte borde eller får göra.
just nu, känner jag bara för att gråta.
jag skulle inte gråta för att jag mår dåligt. för det handlar inte om det, livet känns ändå helt okej nu. det handlar om att något behöver komma ut ur mig. något som ligger och trycker, gör ont, river och skaver. och jag tänker att kanske, kanske så löser tårar det. om jag gråter allt vad jag har, gråter ut varenda tår, varenda sorg. kanske känns det bättre. kanske slutar det riva inom mig. jag behöver bara gråta.
eller så kanske jag bara behöver skrika. skrika "låt mig vara för fan!" "jag orkar inte mer!" men det är svårt att våga, svårt att förstå och framförallt svårt att vilja. kan någon vara snäll och tala om för mig hur man skapar en vilja? för just nu vill jag vilja, jag vill vilja släppa taget be allt dra åt helvete. ja, jag önskar att jag hade en vilja till det. en stark vilja som fick mig att genomgå det och inte bara tomma ord som jag desperat försöker intala mig själv.
och nu måste jag hindra mig själv ifrån att skriva mer dumheter här. ni läser, ni missuppfattar och ni dömer. men jag hoppas att några kanske förstår.
ge mig en hjälpande hand så här på kvällskvisten. ge mig en klapp på axeln och säg att allt löser sig alltid till det bästa. en varm famn att gömma sig i ikväll hade inte varit fel.
